louliamleo.blogg.se

En människa kan ha så många olika identiteter, men framförallt ser jag mig som människa. 

Jag är 22 år gammal, bor lite utanför Stockholm, har läst upp vissa gymnasieämnen på folkhögskola tills jag "gick in i väggen". Då jag inte träffat någon läkare för detta och/eller kunnat få någon form av diagnos på det, så säger jag att jag "gått in i väggen", istället för att jag har/har haft utmattningsdepression/utmattningssyndrom, jag gick då in i väggen-kändes det iaf som-sex gånger på två terminer. Och då en gång varje månad. Så tror min pmdd kanske kan spela in lite där, men ja. Det var iallafall "utmattningssyndrom"-eller liknande symptom iallafall-med lite andra problem utöver det då.

 

Jag har haft ätstörningar och autistiskt syndrom, en far med "speciell personlighet" (haha), mamma säger att hon misstänker att han kan ha samma diagnos som mig (det är ärftligt från pappans sida har jag läst, hon tycker jag är lik honom personlighetsmässigt, även om jag knappt träffar-eller har träffat-honom något), samt en annan "styvfar" som jag hest inte nämner namnet på. Men ja. He's an alcoholic.

 

Också en neurotisk mormor som hela tiden tjatar om mat och växte upp under andra världskriget, då det hemma hos dem (hon och hennes 8 syskon) var väldigt fattigt, ont om mat och sådär. Hon är ju också legitimerad sjuksköterska så allting ska hela tiden vara så nyttigt, typ "oj, har du glömt att ta dina vitaminer igen?", "du måste ta blodsocker" (jag är vegeterian, btw) och för att inte glömma. Varje dags stora fråga: "Vad vill du ha att äta?"

 

Jag är också ickebinär transperson, queer, pansexuell, är feminist, snippbärare, funderar på att göra utredningar och kolla om jag har adhd samt har/har haft någon/några ätstörningar. (och förhoppningsvis få diagnos på det, iofs inte konstigt  om man får ätstörningar när man bor med mormor, mamma säger ju att hon är en feeder. Det är väl mest skämtsamt hon säger det, "aspig" som jag är så fattar jag inte alltid. För som vissa säger: "Det finns alltid en liten gnutta allvar i skämten." Men ja. Det blir säkert jättebra, det där. Hehe! ;D *sarkasm* ) Bara så ni vet hur läget är just nu då.

 

Vill också göra sånhär transutredning, men ja. Har lite svårt att.. Eh.. Komma igång. Plocka upp luren, slå numret, ringa dit, säga vad jag har för problem, träffa en psykolog, prata med den, öppna upp mig för den och inte bara ha den där "muren" uppe hela tiden, kunna prata om det, höra med den och se om jag behöver hjälp eller inte, vilket jag vill ha iofs, men så himla svårt att liksom erkänna att man har problem, och bara..Be om hjälp, liksom.

Och sen även.. Ta emot den. </3

 

Även om det finns en massa stämplar och fördomar som folk har om dig, och som de väljer att sätta på dig, pga hur man identifierar sig i olika rum, oavsett, så är ju du ändå du. Och det kan ingen ta ifrån dig.